De gamla ruinerna fick inte röras.
Då kom makarna Gustavsson på den ovanliga idén att bygga sitt nya hus innanför murarna.
– Lite knasighet behövs om man inte får riva något, konstaterar Mark Isitt i Grand designs på TV4.
För 100 år sedan föddes nationalromantiken i Sverige. Det innebar bl a att man ville återskapa gamla byggnader och flirta med medeltiden. Att bygga låtsas-ruiner var en del av tidens anda, hur konstigt det än kan verka idag.
På ett berg i Nacka utanför Stockholms finns två sådana ruiner från början av 1900-talet, uppförda av två tyska bryggarbröder, Emil och Oskar Herrmann.
– Det är en ruin av en fejkruin som låtsas vara uråldrig, säger Carl Gustavsson som nu byggt en okonventionellt hus alldeles intill murarna. Men vi återkommer till det strax.
Ruinerna skulle vara bryggarbrödernas hyllning till sina fruar och anses nu vara en ovärderlig kulturskatt. Så ingenting får röras. Inte en enda tegelsten.
Hur gör man då om man vill bygga ett nytt hus på platsen där murarna står?
Svaret fick vi i TV4-programmet Grand designs: man bygger huset precis intill murarna, närmare bestämt gråstensruinen.
En avskalad tvåplansvilla på 200 kvadratmeter där entrévåningen har matsal med kombinerat vardagsrum och kök. Här finns dessutom helglasade skjutpartier ut mot ruinerna.
En trappa upp finns ett större sovrum med bastu. Och sen…den stora terassen högst upp i huset där man kan se ut över Stockholms inlopp.
Där det en gång i tiden fanns en damm med sälar (!) som simmade finns det idag en pool.
– Det här är urläckert, hur den nya byggnaden förhåller sig till ruinen, säger Mark Isitt. Bara ett litet glapp, som att man hela tiden är inne i ruinen.
– Lite knasighet behövs som man ska kunna bygga hus i Nackas inlopp med utsikt över Stockholms skärgård.
Carl och Marie Gustavsson är väldigt nöjda med resultatet:
– Huset har underordnat sig ruinens karaktär och smälter in fint.
Det råder ingen tvekan om att det är ruinerna som spela huvudrollen i det här överdådiga kostymdramat.
Men Mark Isitt imponeras av interiören där man kommer in genom en trång hall och sedan möts av det stora glasade rummet där ”man kan sväva fritt”. Alla färger är nedtonade i svart och grått för att passa in den historiska i miljön.
– Och i tornrummet högst upp tar sagan slut. Vilken utsikt, utropar Mark Isitt.
Läs även det här:
Glaskåken på egen ö kan bli Årets hus
