Svensk kustbevakning har upptäckt ett försvunnet kanadensiskt bombplan. Nu vill de bärga och återskapa Halifax Bombaren.
– Det är ett kanadensiskt plan och vi ska ha tillbaka det, säger Karl Kjarsgaard.
Sommaren 2011 fick den svenska kustbevakningen ett märkligt eko på sin radar. Något låg dolt under sanden på botten. Snart skickar man ner dykare som gjorde ett märkligt fynd. Där låg Halifaxbombaren HR871 som försvann natten till den tredje augusti 1943.
Historien börjar den andra augusti 1943. Kapten Alwyn Philips sitter vid genomgången vid basen i Huntingdon i England. Kvällens mål är Hamburg och han förbereder sig återigen för att riskera livet. Vid elvatiden startar man motorerna och taxar ut mot landningsbanan. Alla ombord är erfarna, man har flugit fler uppdrag än den genomsnittliga flygaren gör innan den blir nedskjuten och dör.
De flyger in över den tyska kusten efter midnatt. HR871 är en så kallad Pathfinder, ett bombplan som leder de andra in mot målet. I fjärran ser de ett oväder som närmar sig den bombhärjade staden. Därför bestämmer man sig för att släppa lasten snabbt och sedan gira hastigt och flyga ut över Östersjön. Men så fort de kommer ut över det öppna havet slår blixten ner i ena flygplanet. Två motorer dör direkt och det ryker från de övriga.
Kapten Philips förstår att man inte kommer att nå England. Därför tar han sikte på det neutrala Sverige och flyger mot Skånes sydkust. Men de hinner precis bara se Söderslätt torna upp sig i nattmörkret när planet tappar höjd. Kapten Phillips beordrar de sina att hoppa, han lämnar själv planet som sista person.
En bit därifrån ser en svensk fiskebåt det förarlösa och brinnande flygplanet slå ner i vattnet med en kaskad av fräsande havsvatten, innan den sjunker till botten. Besättningen tas om hand av polisen i Trelleborg hamn och skickas till Dalarna för att interneras till krigsslutet.
Nästan 80 år senare når nyheten Kanada att den svenska kustbevakningen har hittat HR871. Där arbetar den pensionerade piloten och danskättlingen Karl Kjarsgaard med att bärga och restaurera bombplan från andra världskriget. En tidig julimorgon står han i Trelleborgs färjehamn och tittar ut över Östersjön.
– Det som ligger där ute är ett kanadensiskt bombplan. Efter kriget hackade engelsmännen sönder alla, men nu ska vi bärga detta, säger han.
– Vi har fått donationer från hela Kanada och nu ska vi försöka få upp den, säger Karl.
Till sin hjälp har han en dansk skeppare vid rodret på en gammal flodbåt som gått på Themsen. River Thames som den heter har sett gladare dagar. Den luktar diesel och har svårt med den höga sjögången på Östersjön, många blir sjösjuka. Men skepparen knäcker en öl och gnolar lyckligt vidare på böljan blå.
– Blixten slog ner i vårt plan. Vi kunde höra explosionerna och jag förstod att det inte var någon mening att försöka nå England. Vi hade bara två motorer kvar och spottade eld, säger den åldrade kapten Phillips på en rostig ledning från Alberta, Kanada.
Han är den sista kvar av besättningen. Nyligen begravde han sin navigatör Graham Mainprize från svenskbygden Claresholm, Alberta.
– När vi hörde att de hittat flygplanet blev vi väldigt glada. När planet är bärgat ska det stå i Nanton, som inte ligger så långt från vårt hus, säger hans son Lee Mainprize.
I flera år har man fortsatt dykningarna i havet utanför Falsterbonäset. Dykarna som arbetar ideellt har jobbat med att få bort all sand och tanken är sedan att man ska bärga planet del för del. Därefter ska det fraktas hem till Kanada och där återskapas som det såg ut den där augustikvällen för länge sedan.
Lee Mainprize berättade sin pappas historia.
– Svenskarna ställde upp dem på morgonen, trötta och kalla. Man trodde att de skulle skickas till ett arbetsläger eller i värsta fall utlämnas till tyskarna, säger Lee Mainprize.
Men istället sattes hela gänget på ett tåg med destination norrut. Färden forsatte ett helt dygn och när de vaknade på morgonen rullade man in i Falun. Här bussades de alla ut till interneringslägret i Främby. Det låg vackert på en udde vid sjön Runn. Det var knappast ett koncentrationsläger. I Främbylägret var disciplinen totalt upplöst och de som satt där var från England, USA, Kanada och en polsk ubåtsbesättning.
Tanken var att de skulle arbeta och hålla sig bakom stängslet. Men porten stod alltid öppen och vakterna brydde sig inte. Kanadensarna ägnade vintrarna åt att spela hockey.
– Vi visste inte detta om min pappa, säger Lee Mainprize.
Främbylägret vid svidande kritik vid en inspektion av medicinalstyrelsen. Maken till bristande disciplin hade man aldrig sett och regeringen rekommenderas att ta till åtgärder, men då hann kriget ta slut och de fick återvända hem.
LÄS MER:
Andreas Jemn är journalist och författare.
