Stig Wennerström gav ryssarna Viggenprojektet. Landsförrädaren levde på stor fot. Men han visste inte att Säpos spionjägare var honom på spåren.
Kvällen före midsommarafton 1963 småspringer en stressad Stig Wennerström över Riksbron. Bakom honom kryper en svart Volvo. I tio år har Otto Danielsson varit efter spionen och snart är jakten över. Mannen som styrde det svenska kontraspionaget under kalla kriget var en enkel bondson från Blekinge. Otto Danielsson föddes 1902 i Backaryd utanför Ronneby. Det var en fattig skogsbygd och Ottos pappa hade förlorat gården efter en olycklig borgensaffär.
För sonen, som var yngst i syskonskaran, fanns inte så många alternativ. Stanna hemma och bli backstugusittare, eller bege sig ut i världen och söka sin lycka. För Otto var valet enkelt och han köpte en enkel tågbiljett till Stockholm.
I en orolig tid var en karriär som militär nära hand. Men Otto sökte sig snart vidare till polisen. Vid Stockholms ordningspolis blev han snart ett namn. En genomärlig och rakryggad karl, modig och samtidigt förnuftig. Därför var det inte så konstigt att de ljusskygga herrarna inom Säkerhetspolisen snart fick upp ögonen för honom.
Otto blev handplockad till Säpo vid samma tid som Hitlers trupper började marschera. Sverige kämpade med näbbar och klor för att behålla sin neutralitet, men huvudstaden invaderas av utländska spioner. Otto som tidigare kämpat mot väskryckare och pilsnergubbar fick nu tampas med internationella storspioner.
Han visade framfötterna direkt och var med att gripa den beryktade Rickmanligan, en hemlig brittisk kommandogrupp som skulle spränga hamnen i Oxelösund. Otto Danielsson var lugn och metodisk, han hade ett förnuft som föregick cheferna och hans instinkter fungerade som ett sjätte sinne. Hade den gänglige blekingen fått upp ett otydligt spår så följde han det till världens ände.
Inte heller var han rädd om skinnet. En gång, mitt under brinnande världskrig, upptäcktes ett bombpaket i ett hyreshus på Östermalm. Otto som snart skulle bli tvåbarnspappa kom snabbt till platsen. Han ringde militären, som inte hade tid att komma. Då tog Otto själv paketet och körde i väg det. ”En bomb kan inte stå i ett hyreshus”, sade han senare. Paketet visade sig också innehålla en riktigt kraftfull sprängladdning.
Han var fullständigt orädd och var inte främmande för att riskera sin karriär för att följa ett spår och göra det rätta. Så när han en dag mötte Stig Wennerström och misstankarna började vägrade han släppa taget.
Otto var på besök hos Per Olov Vingren på Försvarets kommandocentral. Det var i början av 1950-talet och Stig Wennerström var precis hemkommen efter flera år som militärattaché i Moskva och Washington.
Otto och Per Olov stod och pratade när dörren öppnades och Stig Wennerström uppenbarade sig vid tröskeln. När Wennerström plötsligt stod öga mot öga med Säpos mest beryktade spionjägare blev han vit i ansiktet och tog ett steg tillbaka. Otto blev misstänksam och försökte hälsa, men KGB-agenten flydde ut ur rummet. Kvar stod Otto med en begynnande misstanke om att något inte riktigt stod rätt till.
Från den stunden skulle han jaga Wennerström med ljus och lykta. Även om ingen trodde på honom, inte ens från regeringshåll, vägrade Otto Danielsson släppa taget.
Otto hämtade fram Wennerströms akt från arkivet och hans misstankar stärktes genast. Wennerström hade haft märkliga sammanträffanden med tyskarna under kriget. Men det som var mest iögonfallande var en berättelse av Stig Wennerström från tidigt 1940-tal i Moskva, där det framgick att han hade haft kontakt med ryska underrättelsemän. Otto Danielsson förstod att översten aldrig skulle fått tillgång till ryssarnas inre värld utan att vara i dess sold.
Kring sig samlade Otto en grupp med de mest förtrogna spionjägarna inom Säkerhetspolisen. Hans bästa vän Bror Linden var en av dem. I målsiktet hade de en hög officer med kontakter inom hela det svenska samhällsväsendet som kunde vara misstänkt för att sälja ut fosterlandet till ryssarna.
Under ett stort hemlighetsmakeri började de skugga Wennerström. Snart framträdde bilden av ett salongslejon som levde betydligt mer luxuöst än en officerslön tillåter. Översten var en feg och lat streber som helst gled runt på ambassadens cocktailpartyn. Han kom sent till jobbet och gick först.
Otto Danielsson och Stig Wennerström hade ungefär samma lön. För de pengarna kunde paret Danielsson, med döttrarna Wanja och Sonja, unna sig en tvårummare på Södermalm och ett enkelt sommarhus på Vindö, innan Stockholms skärgård blev ett tillhåll för de rika. Överste Wennerström däremot levde flott på Djursholm med städerska och bilar.
Men utredningen gick trögt. Wennerström lyckades skickligt manövrera i skuggzonen mellan KGB och sitt arbete på kommandocentralen. Under tiden var Otto Danielsson också uppbunden kring andra viktiga utredningar.
Han hade efter kriget deltagit vid Nürnbergrättegångarna och förhört de nazistiska krigsförbrytare efter svenska spioner. Outtröttlig hade han också jagat efter spår efter den försvunna Raoul Wallenberg. Diplomaten från den mäktiga affärsfamiljen med hade räddat tusentals judar i Budapest undan gaskamrarna och sedan försvunnit. Raouls mamma Maria Sophie satte stort hopp till den svenska agenten Danielsson.
Han hade inga problem med att göra flera saker samtidigt. När FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld blev nedskjuten över Rhodesia 1961 var det Otto Danielsson som fick ansvaret över den svenska utredningen. Han reste ner för att förhöra vittnen och rota bland spår. Förfärad återvände han hem och berättade om de klantiga britterna som inte haft tolkar med sig när de skulle förhöra ögonvittnen från kraschen.
Otto Danielsson reste över hela världen, ibland med falskt diplomatpass i jakten på KGB. Han intervjuade den avhoppade KGB-agenten Vladimir Petrov i Australien och snokade runt på hemmaplan. De som inte hade rent mjöl i påsen fick skrämselhicka av den ettriga säkerhetspolisen.
Tio år efter mötet med Wennerström på kommandocentralen hade spaningarna inte gett de resultat Otto hade hoppats på. Telefonavlyssningen hade inte gett något. Skuggningarna hade visserligen gett bilden av en överste som trivdes gott i ryskt sällskap, men det var inte skäl för att riva upp himmel och jord. Ottos misstankar fanns kvar, men alla andra skakade på huvudet.
Stig Wennerström närmade sig pensionen och kunde säkert räkna med att leva gott på en KGB-pension. Men då hände det något som förändrade situationen fullständigt. I början av 1960-talet hade Wennerström fått arbete på Utrikesdepartement och skulle handlägga regeringen inom internationella nedrustningsfrågor. Otto Danielssons spaningsgrupp fick då upp ögonen för att översten systematiskt lånade hem hemliga handlingar för Försvarsstaben.
Regeringen informerades och försvarsminister Sten Andersson förstod att det kunde vara skarpt läge. Översten hade haft tillgång till hela det svenska invasionsförsvaret och även inblick i det amerikanska kärnvapenprogrammet. Om ryssarna visste detta var katastrofen ett faktum. Spaningarna intensifierades, men det saknades fortfarande bevis.
Då kom Wennerströms städerska som en räddande ängel. Carin Rosén hade putsat i familjen Wennerströms villa i flera år. Hon var den perfekta agenten att skicka in på insidan för att söka efter bevisen som skulle kunna fälla honom.
Carin var inte rädd av sig, hon ställde upp frivilligt. Det kom inte som en överraskning för henne, att något var skumt med familjen Wennerström hade hon haft på känn sedan länge. Hon letade i huset efter bevis. Så en dag låg det sågspån på golvet under vindsluckan. Carin smög upp och sökte med händerna i det dammiga spånet. Plötsligt kände hon något konstigt. Det var filmrullar. Hon måste vara nervös när hon lämnade huset med en av rullarna, som överlämnades till Otto Danielsson.
Omedelbart togs beslut om att översten skulle gripas. Det var vid midsommartid 1963. Otto och vännen Brors familjer var ute på Vindö för att fira helgen tillsammans. Fruarna stökade i köket och barnen lekte i gräset. Alla väntade på papporna som aldrig kom. Timmarna gick och det började bli sen midsommarkväll.
Till slut kom Bror och Otto. De båda herrarna verkade upprymda och mycket glada, men berättade aldrig vad som hade hänt. Bara att de blivit sena. Några dagar senare läste familjen i tidningarna om Stig Wennerström. Först då förstod fruarna var deras makar hade hållit hus.
Filmen som Carin Rosén hade hittat var av speciell rysk modell och skulle vara omöjlig att framkalla. Men de svenska teknikerna lyckades efter fyra dagar få fram plåtarna. Det visade sig att Stig Wennerström hade lämnat ut hela det topphemliga Viggenprojektet, som bara några få superingenjörer på Saab i Linköping hade koll på.
Stig Wennerström nekade i tre dagar. Men till slut gav översten upp och erkände sitt brott. Han hade lämnat ut hela den svenska försvarsplanen till ryssarna och även det amerikanska kärnvapenprogrammet. Han fick livstids fängelse, men benådades av regeringen 1975.
Otto Danielsson pensionerade sig som chef för det svenska kontraspionaget 1967. Han ägnade resten av livet åt barnbarn och silversmide. Ute på skärgårdsön Vindö odlade han blommor och potatis. Hans döttrar berättar om en närvarande men ständigt arbetande pappa. Sin lediga tid tog han med flickorna för att plocka svamp eller åka skidor.
Otto Danielsson var aldrig rädd för att arbeta och behövde inget beröm för sina insatser. Han dog våren 1985, tre veckor efter sin Astrid. Otto var då dement och hade inte varit medveten när frun dog. Men när dottern Sonja berättade om mamma tog det bara några timmar innan han somnade in.
Andreas Jemn är journalist och författare.
