Svensk-amerikanen Kelly Johnson byggde spionplanen U2 och Blackbird. Den legendariska flygplansingenjören växte upp fattig i Michigan. Men skulle äta middag i Vita huset.
Snöröken låg tät och dimman nuddade nästan marken. På toppen av hoppbacksberget i Ishpeming, Michigan, bredde två vingar ut sig från en klen flygplanskropp. Piloten bar ett par slitna svetsglasögon och hade en tung skinnmössa på huvudet. Han förberedde sig på att ta ett dödsföraktande skutt rakt ut i tomma intet. Han hette Clarence Johnson och var bara 13 år gammal.
Nere på marken stod Clarence pappa Peter och skrek oroligt på skånska. Säkert var han livrädd, men Peter trodde inte på kontroll, bara kärlek och uppmuntran. Ville hans Clarence hoppa från ett berg i ett flygplan som han själv byggt av stöldgods, så var han tvungen att få göra detta.
Plötsligt lättade planet och såg först ut att störta handlöst mot marken, men en vind fångade upp flygkroppen och förde Clarence flera hundra meter. Sedan tappade planet snabbt fart och hela projektet slutade med en beskedlig kraschlandning. Peter Johnson rusade fram med andan i halsen för att se hur pojken hade klarat sig. Där låg Clarence, blåslagen i bråten, men med ett lyckligt leende. ”Pappa, jag flög”. Det skulle bli början på en makalös karriär.
Skolfröken Bertha såg också geniet bakom busfröet Clarence. Även om han hela tiden ställde till det hade pojken en kapacitet som fröken aldrig tidigare sett någon elev. Det var hon noga med att påtala för föräldrarna Peter och Katarina.
De var fattiga emigranter från Malmö. Peter hade egentligen tänkt köpa sig en gård i Nebraska som var lika underbart platt som hans barndoms Skåne. Men på Union Station i Chicago blev den godtrogna drängen lurad på varenda dollar. Istället fick han slå sig ner i Ishpeming, Michigan för att arbeta i gruvan. Katarina tvättade åt de rika i staden och barnen fick stjäla kol från järnvägsvagnarna om nätterna.
Ändå såg Peter och Katarina till att Clarence fick komma till universitetet. Här blev hans mattesnille snabbt upptäckt och han fick ett stipendium till den ansedda ingenjörsutbildningen vid University of Michigan. För en fattig pojke från ett råbarkat gruvsamhälle var detta något alldeles otroligt. Inte heller gjorde Clarence, som nu kallades Kelly, någon besviken.
Tillsammans med vännen Ivy Steel arbetade han med att utveckla en vindtunnel för tester av tåg. Snart fick den stora flygplanstillverkaren Lockheed Martin upp ögonen för de båda pojkarna och handplockade dem redan 1933. Pappa Peter var lycklig och sa till sonen att sköta sina kort rätt. Kelly svarade med att första dagen på arbetet döma ut alla de flygplansmodeller som Lockheed försökte ta fram och göra nya ritningar.
De gamla ingenjörerna var rasande och tuggade fradga av den unga och tokiga svensken. Men Kelly stod på sig och snart visade det sig att han hade rätt. Cheferna på Lockheed Martin förstod att de hade att göra med ett underbarn och gjorde snabbt Kelly till chef.
Andra världskriget blev en möjlighet för Kelly Johnson att visa sin fulla potential. Kriget ställde krav på nya och kraftfulla flygplan, och Lockheeds nya stjärnskott fick i uppdrag att samla en liten grupp av de bästa ingenjörerna för att utveckla nya krigsplan. De skulle kallas för Skunk Works och existerar i största hemlighet än i dag.
Skunk Works, under ledning av Kelly Johnson, byggde den dödsbringande F38:an, och i slutet av kriget lanserade de USA:s första jetplan som sattes in i slutstriderna över det raserade Berlin. Adolf Hitler sköt sig i bunkern när betongen skakade under Kelly Johnsons jetstråle.
När kriget tog slut blev de gamla vapenbröderna USA och Sovjetunionen ovänner. De båda stormakterna ställdes mot varandra och hela världen blev deras lekstuga i kampen om världsherravälde. Den nya världsordningen ställde nya krav på Kelly Johnson och hans Skunk Works.
Kelly var bara 35 år men redan inne på sitt andra äktenskap. Han hade en fin villa med simbassäng och biljardbord, men inte tid att njuta av lyxen. Atomkapprustningen spred skräck. CIA visste att ryssarna höll på med en massa ofog men de fick inga underrättelser. Då vände de sig till Kelly Johnson med uppdraget att bygga ett spionplan som kunde tränga djupt in över ryskt territorium och kartlägga allt på marken.
Kellys uppdrag var topphemligt och det krävdes en helt ny anläggning. Han litade inte på militärerna i Washington. Där kryllade det av ryska spioner. Men i den ödsliga och ogästvänliga Nevadaöknen hittade han en övergiven och förfallen flygbas. Groom Lake Airforce Base blev den perfekta platsen att utveckla de nya flygplansmodellerna.
När Kelly första gången tittade ut över den spruckna landningsbanan och de förfallna hangarerna blev han förälskad. Detta var hans laboratorium, här skulle underverk uträttas. Vad han inte visste var att han höll på att lägga grunden till ett av världens största mysterier, legenden om Area 51.
Hösten 1955 började Kelly och Skunk Works provflyga ett nytt spionplan från Area 51. U2 var en spolformad jetmaskin, som nästan kunde nå ljudhastigheten och flyga i stratosfären. Efter noggranna tester sattes U2 in mot ryssarna, men Kreml skramlade snabbt med vapen och började utveckla en missil som skulle kunna skjuta ner eländet.
CIA var oroliga och återvände till Kelly Johnson. U2 var inte tillräckligt. De ville ha ett flygplan som inte syntes på radar, flög flera gånger ljudets hastighet och dessutom var omöjligt att skjuta ner. Uppdraget verkade helt omöjligt att genomföra och president Dwight Eisenhower skakade på huvudet, men lättade ändå på börsen och lät dem börja arbeta.Kelly förstod att han var tvungen att överge allt det man visste om flygplansbyggande. Detta krävde något nytt.
Han tog itu med att utveckla en ny motor som sög in luft och omvandlade den till energi. I metallen titanium hittade han något som skulle hålla för den ofantliga värmen, och idén till skrovet hade han haft i huvudet ända sedan 1930-talet i universitetets vindtunnel. Det nya spionplanet fick en dubbel stjärt och en lång kropp.
Arbetet hade pågått i flera år när den första U2 blev nedskjuten över Sverdlovsk i Ryssland. Piloten Gary Powers hade lyft från basen i Peshawar, Pakistan, och skulle landa i norska Bodö när en rysk missil sprängde ena vingen.
Powers bröt mot överenskommelsen att spränga planet och ta sitt liv. I stället singlade han lugnt ner i sin fallskärm och avslöjade allt för ryssarna. Det blev ett internationellt ramaskri, och den envisa svensken vägrade erkänna att det var hans plan. Men innerst inne visste Kelly Johnson att det var en U2 som ryssarna klippt i flykten.
Det dröjde fram till julen 1964 innan ersättaren var färdig. Natten innan lillejulafton samlades den amerikanska militärledningen vid Area 51. I flera veckor hade militären arbetat med att rensa bort alla de ET-turister som slagit läger kring basen för att få en glimt av den utomjordiska teknologi som forskarna troddes leka med.
Efter midnatt gav Kelly Johnson flygledningen order att tända landningsbanan, och den långa asfalterade strippen lyste upp som en julgran mitt i det hårda ödelandskapet. Två traktorer drog isär de stora dörrarna till en hangar och militärerna tittade storögt in mot den märkliga farkost som fanns där.
SR71, eller Blackbird som hon hette, var ett makalöst prov på framtida ingenjörskonst. Kolsvart som natten, smäckert metallisk och med kraftfulla spetsiga turbiner som gav henne en kosmisk aura. Bakom det mörka glaset skymtades piloten i cockpit. På en given order rullades planet ut på plattan och motorerna startades långsamt.
Kelly verkade iskall, men inombords dunkade hjärtat hårt. Blackbirden läckte redan bensin. Han kunde se en strimma av bränsle som sakta porlade ut från flygplanskroppen. Men då spelade det ingen roll, hon måste upp i luften. Han hade investerat enorma summor av skattepengar och satt hela sin personliga prestige på spel.
Piloten tände kamrarna och drog upp gasen. Sedan släppte han på bromsen och SR71 rusade fram över landningsbanan upp till 480 kilometer i timmen. Då lättade rodren försiktigt och hon susade smidigt upp i luften. Ett mekaniskt vrål studsade som ett eko mellan bergsknallarna i öknen och skrämde slag på de människor som fanns på några mils avstånd. Nu var den utomjordiska invasionen här, tänkte folk.
Samtidigt försvann flygplanet in i natten. Inne hos flygledningen arbetade teknikerna med att samla upp eko från planet, men det var knäpptyst. En minut av tystnad, sedan kom vrålet tillbaka över natthimlen.
Blackbirden sprängde ljudvallen tre gånger om och de tinnituschockade militärerna grät av glädje. Nu skulle ryssarna få smaka på besk medicin. Kelly Johnson var lättad och lycklig. Han hade skapat ett flygplan som skulle förändra maktbalansen i världen för flera decennier. Hans SR71 överlevde honom själv.
Ingen Blackbird blev någonsin nedskjuten. Ryssarna försökte desperat bygga ett plan som kunde genskjuta henne, men inget lyckades. SR71 var ett obeväpnat men dödligt vapen som gav USA en fördel under hela kalla kriget. Kelly Johnson fortsatte att arbeta och skapade nästan 50 olika flygplan under sin karriär. I en internationell omröstning inför flygets 100-årsjubileum rankas han som nummer åtta av de hundra mest inflytelserika personerna i flygets historia.
Trots framgångarna skulle Kellys föräldrar leva som fattiga gruvarbetare hela livet. Flera gånger skickade han pengar till dem, hemma i Ishpeming, men checken kom tillbaka med vändande post. Däremot fick Kelly en dollar varje födelsedag av pappa Peter och mamma Kristina.
Kelly gick bort 1990, 80 år gammal. Han arbetade ihjäl sig, sa kollegerna.
LÄS MER:
Andreas Jemn är journalist och författare.
