För bara tre år sedan var motståndet stenhårt. Nu har Liberalerna gjort precis det som toppnamnet Simona Mohamsson varnade för öppnat dörren på vid gavel för Sverigedemokraterna. Det gamla inlägget från 2021 sprids nu som en löpeld och visar hur partiledaren och delar av partiet gjort en total omsvängning.
Det har gått tre år sedan det ödesdigra partirådet 2021, men orden ekar tyngre än någonsin i mars 2026. Då kämpade profiler som Simona Mohamsson förtvivlat för att stoppa Nyamko Sabunis kursändring. Idag är samarbetet med SD ett faktum, trots de varningar om ”de små stegens tyranni” som då framfördes.
Mohamssons kritik var inte bara politisk, den var djupt rotad i partiets moraliska kompass. Hon pekade på SD:s mörka rötter och de krav på återvandring som Jimmie Åkesson redan då började formulera. Hon beskrev det socialliberala partiet som en rörelse i ett tvåfrontskrig, mot både högerkonservatism och vänsterkollektivism.
Varnar för SD:s rötter och krav
Mohamsson pekade då på de krav som Jimmie Åkesson redan ställt för att stötta en blågul regering, däribland en radikal omläggning av migrationspolitiken mot så kallat ”nettominus” och återvandring. Hon påminner också om SD:s historiska bakgrund. Enligt Mohamsson handlar SD:s politik inte om frivillighet, utan om att skapa ett socialt tryck på migranter att lämna landet.
Det som då beskrevs som en historisk omröstning om ”rörelsens själ” har landat i en verklighet där Liberalerna nu sitter i samma regeringsunderlag som det parti de svor att aldrig ge inflytande.
– Att låta sig bli en dörrmatta för de konservativa krafterna i svensk politik kan komma att bli den frihetliga liberalismens bakslag.
Hela brevet från Simona Mohamsson:
Denna affischen hänger stolt i mitt vardagsrum. Varje morgon och kväll påminner den mig om vad jag kämpar för. Imorgon har Liberalerna sitt partiråd. Deltagarna kommer i en historisk omröstning besluta om Liberalernas roll i svensk politik. Ingenting händer i ett vakuum: varje handling har en rad konsekvenser och ibland tar det lång tid att förstå konsekvenserna av våra handlingar till fullo. Det är de små stegens tyranni, vissa saker går inte att göra ogjorda. Därför är beslutet historiskt. Nyamko Sabunis försök till kursändring lämnar inte bara många medlemmar besvikna, utan även frågande: är det verkligen Liberalernas roll i svensk politik att garantera fripass för konservativa partier?
Dagarna efter att Nyamko Sabuni meddelar om den planerade kursändringen klargjorde Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sitt krav för att ge stöd till en regering där Liberalerna ingår. Kravet är att Liberalerna måste ändra sin migrationspolitik radikalt. De pratar inte längre om att minska invandring, de talar om “nettominus”. I klarspråk: återvandring. Det handlar heller inte om frivillig återvandring. Att göra politik av att människor frivilligt ska få lämna landet är meningslöst. Det handlar istället om att skapa ett politiskt och socialt tryck på migranter att noga överväga sin framtid i Sverige.
Låt oss vara tydliga: Sverigedemokraterna är inte som andra partier. Sverigedemokraterna bildades 1988 av veteraner inom militant rasism och fascism. De hade en bakgrund bland annat i Nordiska Rikspartiet, Bevara Sverige Svenskt, Framstegspartiet och Sverigepartiet. En av de äldre av grundarna hade under andra världskriget ingått som frivillig i Hitlers elitarmé Waffen-SS.
Politik är personligt. 2010 bestämde jag mig för att bli medlem i Liberalerna som en direkt konsekvens av att Sverigedemokraterna med 339 610 röster fått 5,70 % i riksdagsvalet och därmed 20 mandat i riksdagen. Jag gjorde ett val att gå med i en rörelse som jag var övertygad om aldrig skulle svika i kampen om ett mänskligare Sverige. Som barn till en flykting har jag svårt att sätta ord på hur mycket jag uppskattar det öppna, demokratiska och fria Sverige. De senaste veckorna har varit jobbiga på ett personligt plan. Jag har försökt att förstå, samtala och snälltolka liberaler som håller med Nyamko men jag har insett att problemet är att de jag talar med har en helt annat syn på verkligheten vi lever i idag. Men det jobbigaste är när man sitter själv och tänker igenom hur man lovade sig själv att aldrig glömma varför man en gång valde att engagera sig. Det behövs hjärta och hjärna i politiken sägs det och jag har inget emot att låta mitt hjärta ta över, för politik är personligt.
Låt oss vara ärliga. Liberalernas problem är inte Januariavtalet och det går inte att vinna valet 2018 nu, det tiden är förbi. Vårt problem är större än så, vi har inte lyckats bevisa att vi behövs, vi har förlorat ägarskapet om skolfrågan och vi har valt att följa populitiska popcorn-trender istället för att sätta ideologiska trender. Jag låter mig inte vilseledas att detta handlar om ett enkelt beslut om huruvida Liberalerna ska stå till vänster eller höger i svensk politik, det gör det inte. Beslutet handlar om vi ska stå kvar i mitten eller om vi ska gå till höger. Jag ser det ur ett lite större perspektiv. Vi lever i en tid där Liberalernas tidigare allierade partier blir allt mer konservativa och där stridslinjen i politik handlar om värderingar. Den riktigt stora ideologiska bataljen i dag går mellan dem som är för det liberala samhället, ett mänskligare samhälle som präglas av solidaritet och framtidsoptimism och de som vill gå i en riktning mot slutenhet, skepticism och utnyttja den klassiska populistiska retoriken om vi och dem. Ett socialliberalt partis grundposition är tvåfrontskriget, ett krig mot det konservativa privilegiesamhället och ett mot det kollektivistiska vänstersamhället. Därför står vi i mitten.
Att låta sig bli en dörrmatta för de konservativa krafterna i svensk politik kan komma att bli den frihetliga liberalismens bakslag. Som liberal är jag övertygad att ett liberalt parti inte har något att göra i ett regeringsunderlag med högerkonservativa och högernationalistiska partier. Deltagarna vid morgondagens partiråd står inför en historisk omröstning, en omröstning inte bara om ett vägvalet utan också om rörelsens själ. Jag hoppas att den som har möjlighet att rösta röstar på Christer Nylander och Jan Jönsson’s reservation.
