Plötsligt tystnade båda motorerna. Ett stort passagerarplan med 69 människor ombord hade fått slut på bränsle på 12 500 meters höjd. Piloterna insåg att de inte skulle nå någon vanlig flygplats. Deras sista hopp var en övergiven landningsbana. Men när de närmade sig upptäckte de något fruktansvärt. Banan hade förvandlats till en racerbana – full av människor.
Det som hände den 23 juli 1983 räknas till de mest osannolika räddningarna i flyghistorien. En nästan ny Boeing 767 från Air Canada var på väg från Montreal till Edmonton i Kanada, med en mellanlandning i Ottawa. Ombord fanns 61 passagerare och åtta besättningsmedlemmar. I cockpit satt kapten Robert Pearson och styrman Maurice Quintal.
Flygplanet var ett av de modernaste som fanns vid den här tiden och var utrustat med avancerade elektroniska instrument. Men trots all teknik hade ett katastrofalt misstag redan begåtts på marken. Ingen ombord visste om det. Planet hade tankats med alldeles för lite bränsle.
Varningslamporna började lysa
Efter mellanlandningen i Ottawa fortsatte flygningen västerut. Planet steg till omkring 12 500 meters höjd och allt verkade fungera som det skulle. Men plötsligt började en varningslampa lysa i cockpit. Den visade problem med bränsletrycket till den vänstra motorn. Piloterna misstänkte först ett fel på en bränslepump. Det var en situation som gick att hantera.
Men snart kom ytterligare en varning. Och bara några minuter senare stannade den vänstra motorn helt. Besättningen började förbereda sig för att flyga till Winnipeg och landa så snabbt som möjligt. Då hände det som ingen ville föreställa sig. Även den högra motorn stannade.
Flygplanet hade inte längre någon fungerande motor. Det fanns inget bränsle kvar att driva dem med. På mer än tolv kilometers höjd hade ett stort passagerarplan plötsligt förvandlats till ett segelflygplan.
Passagerarna trodde att de skulle dö
När båda motorerna stannade förlorade planet också en stor del av sin normala elförsörjning. Flera instrument slocknade, samtidigt som besättningen tvingades hantera ett snabbt sjunkande flygplan. Piloterna skickade ut ett nödanrop och försökte bedöma hur långt de kunde glidflyga.
För passagerarna var situationen skrämmande. De hade stigit ombord på ett modernt flygplan för en vanlig resa genom Kanada. Nu befann de sig i ett stort plan som sjönk utan fungerande motorer.
En av passagerarna var Pearl Dion. Hon reste tillsammans med sin lille son. I en intervju som återges av Carup berättar hon hur hon såg på pojken och tänkte att de inte skulle överleva.
– Han tittade på mig med sina stora bruna ögon. Jag mådde så dåligt för att vi hade fört den här lilla pojken till världen och nu skulle han dö. Det var det jag trodde skulle hända, säger Pearl Dion i den återgivna intervjun.
Medan passagerarna förberedde sig på det värsta kämpade piloterna med att få kontroll över planet. De hade bara minuter på sig att hitta någonstans att landa.
Då kom styrmannen på en sista möjlighet
Kapten Pearson och styrman Quintal insåg att de inte hade tillräcklig höjd för att nå den större flygplatsen i Winnipeg. Men Quintal kom att tänka på en annan landningsbana. I Gimli, norr om Winnipeg, låg en tidigare militär flygbas. Han kände till platsen sedan tidigare och visste att där fanns en lång asfalterad bana. Det skulle kanske gå att nå den.
Problemet var att besättningen inte hade fullständig information om vad som hade hänt med området sedan militärens verksamhet upphörde. Flygbasen hade nämligen fått ett helt nytt användningsområde. Den gamla landningsbanan hade blivit en bana för motorsport.
Och just den dagen pågick aktiviteter där. Det fanns människor, bilar och andra fordon i området. De hade ingen anledning att vänta sig att ett stort passagerarplan skulle komma glidande mot dem. Men det var precis vad som höll på att hända.
Piloten tog till ett ovanligt knep
När flygplanet närmade sig Gimli uppstod ännu ett problem. Planet kom in för högt. Vid en vanlig landning kan piloter använda flygplanets olika system för att minska höjd och fart på ett kontrollerat sätt. Men med båda motorerna avstängda var flera funktioner begränsade.
Kapten Pearson hade dock en ovanlig erfarenhet som skulle visa sig vara avgörande. På fritiden flög han segelflygplan. Han kände därför till en manöver som används för att minska höjden snabbt utan att farten ökar på samma sätt som vid en vanlig dykning. Manövern kallas sidglidning.
Genom att använda sidroder och skevroder åt motsatta håll kan piloten få flygplanet att färdas snett genom luften. Det skapar extra luftmotstånd och gör att planet sjunker snabbare. Det är en välkänd teknik inom segelflygning, men betydligt ovanligare med ett stort passagerarplan.
Pearson bestämde sig för att försöka. Han styrde den väldiga Boeingmaskinen snett genom luften för att förlora höjd och hamna rätt inför landningen. Samtidigt närmade sig marken snabbt.
Racerbanan var full av människor
På marken i Gimli pågick en motorsportaktivitet. Den tidigare militärbanan användes bland annat för dragracing. Det som följde måste ha varit en minst sagt märklig syn för människorna på plats. Ett stort passagerarplan närmade sig nästan ljudlöst, eftersom motorerna inte längre fungerade.
Människor och fordon befann sig i närheten av banan. När det stod klart att flygplanet verkligen var på väg att landa fick de snabbt försöka ta sig undan. För piloterna fanns ingen möjlighet att avbryta landningen och stiga igen. Utan bränsle och fungerande motorer hade de bara en chans.
Pearson rätade upp planet och förberedde sig för markkontakten. Flygplanet slog ner på den gamla landningsbanan. Men landstället var inte i normalt skick. Noshjulet hade inte gått i lås ordentligt och kollapsade när planet landade.
Den stora Boeingmaskinens nos föll ner mot asfalten och började skrapa längs marken. Det uppstod kraftig friktion och en mindre brand under planets främre del. Men det som först såg ut som ännu en katastrof bidrog också till att bromsa flygplanet.
Nosen skrapade mot marken medan planet tappade fart. Till slut stannade det. Den stora Boeing 767 stod stilla på en racerbana i Gimli, med nosen mot asfalten. Och alla 69 människor ombord hade överlevt.
Några personer fick lindriga skador i samband med utrymningen, men ingen omkom och inga allvarliga personskador rapporterades. Det som hade kunnat bli en av Kanadas värsta flygkatastrofer hade slutat med en nästan ofattbar räddning.
Så kunde planet få slut på bränsle
Efter nödlandningen började utredarna undersöka hur ett modernt passagerarplan över huvud taget kunde lyfta med så lite bränsle. Svaret visade sig vara en kombination av tekniska problem, bristande rutiner och ett allvarligt räknefel.
Flygplanets elektroniska system för att mäta bränslemängden hade problem. Därför behövde personalen kontrollera bränslet manuellt och räkna ut hur mycket som skulle fyllas på. Samtidigt höll Kanada på att övergå till det metriska måttsystemet.
Air Canadas Boeing 767 använde kilogram för att ange bränslets vikt, medan många andra flygplan i bolagets flotta fortfarande använde pund. När bränslemängden skulle beräknas användes fel omräkningsfaktor.
Personal och besättning räknade med ett värde som angav pund per liter, trots att beräkningen skulle ge kilogram. Det innebar att flygplanet fick mindre än hälften av den bränslemängd som behövdes. Felet upptäcktes inte innan planet lyfte.
När de båda motorerna slutligen stannade högt ovanför Kanada fanns det därför inget bränsle kvar att använda. I den officiella kanadensiska utredningen pekades också brister i utbildning, ansvarsfördelning och företagets rutiner ut som bidragande orsaker.
Katastrofen berodde alltså inte bara på att någon räknade fel. Flera av de säkerhetssystem och kontroller som skulle ha fångat upp felet hade också brustit.
Blev känt som Gimli Glider
Efter den dramatiska räddningen fick planet ett smeknamn som följde det resten av dess historia: Gimli Glider. Namnet syftade på att det stora passagerarplanet hade glidflygits till marken utan fungerande motorer.
Flygningen från det att motorerna stannade till landningen varade omkring 17 minuter, enligt Kanadas flygvapen. Det är svårt att föreställa sig hur långa de minuterna måste ha känts för människorna ombord.
Kapten Robert Pearson och styrman Maurice Quintal hyllades senare för sin insats. År 1985 fick de en internationell utmärkelse för enastående flygskicklighet. Trots de omfattande problemen på marken och i luften lyckades de samarbeta och använda sina kunskaper för att göra det som först verkade omöjligt.
Och berättelsen fick ytterligare en osannolik fortsättning. Flygplanet reparerades och återvände till trafik. Det fortsatte sedan att flyga för Air Canada under många år, fram till 2008.
Historien om Gimli Glider har blivit ett klassiskt exempel inom flygsäkerheten. Den visar hur ett till synes litet misstag kan få enorma konsekvenser när det kombineras med tekniska fel och otydliga arbetsrutiner. Men den visar också något annat.
När all avancerad teknik inte längre räckte till var det piloternas erfarenhet, samarbete och förmåga att fatta beslut under extrem press som räddade situationen.
Det började med en felaktig omräkning mellan olika måttenheter. Det fortsatte med två motorer som stannade på 12 500 meters höjd. Och det slutade på en racerbana där ingen hade väntat sig att ett stort passagerarplan skulle landa.
Alla 69 ombord överlevde. Ett misstag hade nästan orsakat en katastrof – men piloternas skicklighet förvandlade den till en av flyghistoriens mest osannolika räddningar.
Fakta: Mirakellandningen i Gimli
- Datum: 23 juli 1983.
- Flygplan: Air Canada Boeing 767, flight 143.
- Ombord: 61 passagerare och åtta besättningsmedlemmar.
- Flyghöjd: Omkring 12 500 meter när problemen uppstod.
- Orsak: För lite bränsle efter felaktiga beräkningar och bristande rutiner.
- Nödlandning: På en tidigare militär landningsbana som användes för motorsport i Gimli, Kanada.
- Resultat: Alla 69 ombord överlevde.
- Efteråt: Flygplanet fick smeknamnet Gimli Glider och fortsatte senare i trafik.
Källor: Carup.se, Kanadas flygvapen och den officiella haveriutredningen.
