För bara några år sedan hotade ständiga skador Andreas Almgrens löparkarriär. Nu har 31-åringen gjort det nästan otänkbara. Han vann New York Marathon i sin allra första start på distansen. På onsdagsmorgonen kom den svenske hjälten hem till Sverige – och möttes av blommor, tårta, jubel och en kungakrona på Arlanda.
– Allt känns bara så surrealistiskt, säger Andreas Almgren till P4 Stockholm.
Klockan 07.29 på onsdagsmorgonen landade planet på Arlanda. Ombord fanns en av Sveriges största idrottshjältar just nu. Andreas Almgren, 31, hade kommit hem efter sin osannolika seger i New York Marathon. I ankomsthallen på terminal 5 väntade ett stort pressuppbåd, familjen, representanter för Sollentuna kommun och hans friidrottsklubb Turebergs FK.
Men det blev inget vanligt välkomnande. Klubbkamraterna hade förberett blommor, tårta och en kungakrona som sattes på den nyblivne maratonmästarens huvud. Trots att Almgren visste att han hade skrivit svensk idrottshistoria hade han fortfarande svårt att förstå vad som hade hänt.
– Det har varit otroliga dagar. Det är knappt så jag fattat vad jag har ställt till med. Allt känns bara så surrealistiskt, säger han till P4 Stockholm, enligt Mitt i:s reportage från Arlanda.
Vann i sitt allra första maraton
Det var i söndags som Andreas Almgren gjorde det ingen svensk tidigare hade lyckats med. Han vann herrklassen i New York Marathon, ett av världens mest prestigefyllda långdistanslopp. Det mest anmärkningsvärda var att han aldrig tidigare hade tävlat på maratondistansen.
Efter 42 195 meter genom New Yorks fem stadsdelar sprang han i mål på fantastiska 2 timmar, 6 minuter och 1 sekund. Italienaren Yemaneberhan Crippa blev tvåa, 13 sekunder bakom svensken. Almgren blev därmed den förste svenske segraren i loppets historia och den förste europeiske mannen att vinna på 30 år.
Som NU.se tidigare berättat hade han dessutom förutspått att segern var möjlig redan före loppet.
– Det är inte orimligt att tro att jag kan vinna New York Marathon, sade han till Aftonbladet under uppladdningen.
Och i en intervju med SVT Sport i augusti berättade han hur han hade tänkt sig att vinna.
– Jag tänker att jag hänger på ledarna och spurtar för att vinna.
Det var också ungefär så det blev.
Hade kunnat tvingas sluta
Bakom den enorma framgången finns en betydligt mörkare historia. Under flera år har Andreas Almgren kämpat med återkommande skador som gång på gång stoppat hans utveckling. För en elitlöpare kan långa skadeuppehåll innebära slutet på karriären. Men Almgren fortsatte att kämpa för att komma tillbaka.
Det är något som hans friidrottsklubb Turebergs FK inte har glömt. När sportchefen Ulf Ribacke mötte upp på Arlanda var han märkbart stolt.
– Någon med mindre uthållighet och pannben hade lagt skorna på hyllan. Men nu har han fått hålla sig skadefri och det är nyckeln till att det har blivit så här magiskt, säger han till Mitt i.
Ribacke beskriver också Almgren som en förebild för klubbens barn och ungdomar.
– Han är världens mysigaste och mest generösa kille som alltid tar sig tid att prata med barn och ungdomar och andra i klubben, säger han.
Tre otroliga guld på några månader
Att Andreas Almgren skulle vinna New York Marathon hade varit en enorm prestation även om han inte gjort något annat under året. Men hans framgångar under 2026 saknar nästan motstycke i svensk långdistanslöpning.
I augusti tog han EM-guld på 10 000 meter i Birmingham. Den 20 september följde han upp med att vinna VM-guld i halvmaraton i Köpenhamn och förbättrade samtidigt sitt eget Europarekord. Bara sex veckor senare kom den historiska segern i New York.
Tre av årets mest prestigefyllda långdistanslopp hade slutat på samma sätt: med Andreas Almgren överst på prispallen.
– Jag gick in med att ha tre stora lopp kvar, och så lyckas jag vinna alla tre, säger han till P4 Stockholm.
Han beskriver också New York Marathon som ett av världens mest mytomspunna och prestigefyllda lopp.
Sprang 220 kilometer på en vecka
Segern var resultatet av en nästan ofattbart hård träningsperiod. Som NU.se tidigare rapporterat reste Andreas Almgren till Flagstaff i Arizona efter halvmaraton-VM. Där tränade han på drygt 2 000 meters höjd för att förbereda kroppen på sitt allra första maratonlopp.
Under de tuffaste veckorna sprang han omkring 220 respektive 200 kilometer. Det motsvarar mer än fem maratonlopp under en enda vecka.
– De senaste två veckorna har varit en av de tuffaste träningsperioderna i min karriär, berättade han för SVT Sport under uppladdningen i oktober.
Men trots alla träningsmil hade han aldrig tidigare sprungit hela maratondistansen i ett sammanhängande pass. Hans längsta träningspass hade varit omkring 40 kilometer.
När han ställde sig på startlinjen i New York skulle han alltså ge sig ut på en distans han aldrig tidigare sprungit hela vägen. Och han skulle göra det mot några av världens främsta maratonlöpare.
Föräldrarna väntade på Arlanda
När Almgren till slut kom hem till Sverige var det inte bara klubbkamrater och journalister som väntade. Även föräldrarna Ingrid och Leif Almgren hade tagit sig till Arlanda för att välkomna sonen.
– Man känner en enorm stolthet, säger mamma Ingrid till Aftonbladet.
Pappa Leif berättar hur mycket arbete som ligger bakom sonens framgångar.
– Han har lagt ner hela livet på det. Inte hela, men väldigt mycket tid. Då blir man varm i hjärtat när det går så här.
Själv var Andreas Almgren märkbart trött efter de intensiva dagarna i USA.
– Just nu är man ganska trött. Men glad är jag, säger han till SVT Sport.
Efter målgången hade telefonen knappt slutat ringa. Gratulationshälsningarna hade strömmat in från hela världen.
Blev mottagen som en kung
För Turebergs FK betyder framgången betydligt mer än bara en ny titel. Klubben har fått se en ung pojke växa upp, kämpa sig igenom svåra skadeår och till slut bli en av världens bästa långdistanslöpare.
– Andreas är idealbilden för hur vi vill att det ska funka i svensk friidrott, att gå från litet barn i klubben till att bli den här superstjärnan, säger sportchefen Ulf Ribacke.
På Arlanda fick den svenska maratonhjälten till slut sin kungakrona. Men efter alla blommor, kramar och intervjuer väntade något betydligt mer vardagligt.
Enligt pappa Leif var planen att Andreas skulle följa med hem till föräldrarna, få lunch, sova en stund och hämta sin bil. Efter tre historiska segrar och ett av de största åren i svensk friidrottshistoria var det äntligen dags att vila.
